Daylight kom, som de flesta vet, till Skutans Gård i september 2009. Där red jag henne som en av hennes första ryttare på gården under en hoppkurs och vi kom väldigt snabbt bra överens. Hon var då väldigt pigg och stack med ryttarna som inte var så himla vana, och eftersom hon inte gjorde det med mig fick jag efter det rida henne väldigt mycket. Tyvärr blev hon bara sämre och sämre i allt och tillslut ville Skutan sälja henne. Några var och provred men det var ingen hon dög för, inte så konstigt.. så jag och Maria, som då var hennes beridare kan man säga, bestämde oss för att köpa henne om vi fick ner priset till 15. Och tillslut fick vi det!

Så jag tog henne på foder och Maria red henne en dag i veckan, vilken ju var helt perkfekt för mig ;) 

Vi jobbade oss som sagt upp en hel del, men när kontraktet tog slut hade jag redan skaffat en ny fodervärdspålle sen två månader tillbaka och jag ville inte ha Daylight kvar. Först var då tanken att hon skulle ut på foder men vi lyckades inte hitta någon som passade oss tillräckligt bra så tillslut hamnade hon ute för försäljning. 

Vi hittade ganska direkt en familj med en gigantisk egen gård i Nacka som vi trodde var helt perfekta - vilket visade sig vara fel. Daylight mådde jättebra där, hon fick gå i stooora hagar med massa kompisar och hade det bra på det sättet, men hon gick iiingenting alls. Lite drygt 3 månader efter försäljningen satt jag upp på henne igen och hon gick toppenbra, men inte tack vare att musklerna fanns kvar utan att hon älskade tanken på att äntligen få jobba och hon ville vara mig till lags. 

Ungefär en månad tidigare hade jag lämnat tillbaka Twister (min fd foderhäst) så jag var hästlös och föjävla ridsugen. Jag fick förfrågan om jag ville börja rida Day igen och sagt och gjort, jag började rida henne igen en dag i veckan. Om jag hade vetat att det behövdes mer hade jag ridit mer men icke.. Jag har först nu i efterhand fått veta att dottern som skulle ha henne som sin inte ens red pga rädsla, den enda som red var en liten unge som bodde på gården så utöver det jag red skrittades Day en kvart i veckan. 

Varför dottern blev rädd var för att Day var för pigg. Låt oss klargöra detta. Daylight är alltid pigg, ibland lite för pigg. Om hon bara går ca 1 timme i veckan är det väl klart som korvspad att hon blir piggare? Kan man ju tycka att de skulle förstått men icke.. om väl den onda cirkeln har gått igång är den svår att vända på. 
Utöver det stod hon på bete dygnet runt under sommaren och magen bara växte och växte. Vi var så rädda att hon skulle få fång där ett tag att jag knappt kunde sova på nätterna i vetskapen om att hon stod ute i hagen och svullade i sig ännu mer..

Hur som helst så hade vi skrivit i kontraktet att om Day skulle säljas skulle det gå igenom oss för att vi (eller ja Maria) hade "förköpsrätt". Så under några veckor gick vi och väntade på samtalet om att de inte ville ha kvar henne och tillslut kom det. Pappa var inte helt lättövertalad men jag kan ärligt säga att jag inte klarar mig utan Day i min närhet och det vet pappa om. Så vad kunde han göra haha? 

Köpte henne gjorde jag i alla fall - den 1 juli 2012. Nu, nästan 4 månader senare, är vi på väg tillbaka till där vi var för exakt ett år sedan nu. Det finns inget jag ångrar mer än att jag lät henne gå men jag kommer inte göra om samma misstag igen. Att se sin stjärna och bästa vän förvandlas från fit och välmusklad till en tjock och otränad köttbulle.. usch, värsta jag varit med om. Men det finns inga tidsmaskiner och inga genvägar så det enda vi kan göra nu är att blicka framåt. En dag är vi tillbaka där vi var då <3

 

Videon jag gjorde till våran treårsdag

//Amanda